Miljömedicinska priset - 1997

  Christoffer Rappe och Lennart Hardell
  tar emot det miljömedicinska priset
  på 500.000Kr ur Birgitta Dahls hand.

"Spjutspetsforskning avseende cancer framkallad av homoslyr och dioxinexponering". Så löd motiveringen när Cancer och Allergifonden, för tredje gången, delade ut sitt Miljömedicinska pris i Riksdagshuset.

Professor Christoffer Rappe, miljökemist vid universitetet i Umeå, och docent Lennart Hardell, onkologöverläkare på Regionssjukhuset i Örebro, fick dela på 500.000 kronor. Liksom de tidigare två gångerna var det också ett pris för sällsynt civilkurage.

Talmannen f.d. miljöminister Birgitta Dahl var uppenbart förtjust och talade engagerat om de tvås genuina, brinnande miljöintresse, grundat i skogar och vid fiskevatten alltifrån tidig barndom.

- Hon är den mest renhåriga jag träffat bland makthavarna, annars har man ofta anledning önska sig mer ideologi och mindre armbågar, sa Christoffer Rappe.

Rappe måste slåss
Rappe vet vad han talar om. Som miljökemist har han slagits mycket, ofta och länge med myndighetsverk och industrier. Bl a var han på bettet när det gällde ifrågasättandet av laxsjukdomen M 74 och undrade varför det fanns en sådan motvilja att släppa in kunniga fiskexperter i utredningen.

Han har sagt en del genom åren om naturvårdsokunning stockholmare som sitter som proppar i utredningar, om bristande oberoende, svågerpolitik och fiffel med statistik. Sånt som man inte brukar få forskningspengar på. Och sedan han kritiserade Cancer-fonden för att så mycket av deras medel gick till styrelsefuntionärer, har han förstås inte fått ett öre därifrån.

Redan på 70-talet varnade han för hormoslyr och för att klorblekt papper innehåller cancerframkallande dioxiner. Ingen ville lyssna. Rappe blev alltmer upprörd över oviljan och skygglapparna. Han for så småningom till Schweiz och la fram sina forskningsfynd för WHO.

Där öppnade man öron och ögon. 1986 - äntligen - var Rappe den förste forskare i världen som kunde bevisa att farliga dioxiner bildas vid klorblekning av pappersmassa.

Myndigheterna och pappersmassaindustrin reagerade förstås till en början klentroget och negativt. Några år senare borde de ha tackat Rappe för hans framsynthet.

Tack vare den kan svensk pappersindustri idag ligga i världstäten i den internationella konkurrensen om framställning av klorfrittpapper.

- Men favoriserad har jag aldrig känt mig - säger Rappe och ler ett milt leende som står i bjärt kontrast till den envisa stridbarheten.

- Om vi inte hade fått det här priset hade vi tvingats avstå från vidare forskning om de cancerframkallande dioxinerna.

- Lennart Hardell - som för övrigt haft Rappe som handledare i miljö-kemi, har liksom denne envist kämpat med myndigheter och industrier.

Hardells frågor
Bestsellern Rachel Carsons Tyst Vår, som kom ut 1962, blev en väckarklocka. Som ornitolog upptäckte han att antalet av vissa fågelsorter minskade. Han frågade sig - och andra:

Varför skulle inte de förödande ämnen som USA använde i krigs-föringen i Vietnam kunna vara skadliga också för andra människor och djur?

När han gick till storms mot Banverkets hormoslyrbesprutningar (hormoslyr innehåller fenoxisyror och dioxiner ) så gick naturvårds-verket ut med lugnande försäkringar att det finns inga risker för människor...

Men Hardell lyssnade till den oro som fanns bland skogsarbetarna som sprutade med hormoslyr. De hävdade att hormoslyr gav cancer. Och han lyssnar på och tror på sina patienter. Hans främsta drivkraft genom åren har varit patienterna.

Redan för 20 år sedan skrev han sin första rapport om tenoxisyrornas och klorfenolernas inverkan på tre av hans skogsarbetarpatienters mjukdelscancer. Och varnade också för att allmänt använda insektsgifter. Tvivlet, för att inte säga hånet var påfallande. Idag har WHO bekräftat.

Slutet på debatten om orsakerna till säldöden och älgsjukan har vi väl ännu inte riktigt sett. Livsmedelsverket ilsknade till ordentligt när Hardell hävdade att säldöden bl a berodde på organiska klor-förändringar i miljön. Och att älgsjukan på 70-talet med bindvävs-tumörer kan spåras till hormoslyrbesprutade marker.

Hormoslyret blev rena älg-snasket, det smakade gott. Motståndarnas teorier att det skulle röra sig om virus är inte alls oförenligt. De flesta begriper att förgiftningar ger nedsatt immunförsvar.

Båda pristagarna har med tiden blivit mindre intresserade av att gå vidare via konflikter och mer orienterande mot ideella miljörörelser som de finner oerhört viktiga.

De ser med förtröstan på att idag har vi alla bättre kunskap, större beredvillighet att ändra den egna livsstilen. Och alltså inte så villiga att gå blint i ledband.

Det behöver inte längre alltid vara så att om kartan och verkligheten inte stämmer så är det kartan som gäller.

Förhoppningsvis gläds de också bägge över den nya forskning som följer i deras fotspår.

På senare tid har det uppdagats att de flamskyddsmedel som ingår i nästan all elektronisk utrustning är besläktade med de svårnedbrytbara dioxinerna.

Följaktligen kan flamskyddsmedlen också vara cancerframkallande. Det svindlar - inte minst vid tanken på alla TV-tittande barn.

Docent Eva Klasson-Wehler har av Cancer och Allergifonden fått 356.000 kr för att forska vidare om flamskyddsmedel. Men det får bli en annan historia, en annan gång.

Till sist en undrande kommentar: varje gång Cancer och Allergifonden haft sina prisutdelningar på riksdagshuset har det varit alldeles tunnsått med massmedias representanter. Som regel har det bara kommit någon liten notis långt bak i tidningarna eller varit snubbelkorta inslag i TV och radio.

Varför?
Ett av svaren är förstås, som alltid - pengar. Arbetsgivare har inte råd att låta anställda journalister syssla med något så tidsödande som grävande journalistik. Vilket är nödvändigt i sådana här fall. Och frilansare är nödda och tvungna att tjäna snabba pengar. Goda nyheter säljer dessutom inte.

Men det är fel tänkt. När det gäller forskning i motvind finns allt att hämta. Sådant som är säljande.

Stor dramatik och mänsklig öden, sjukdom, död, mod, hån, intriger, svartsjuka, maktmissbruk.

Även såpoperaförfattare skulle få sitt lystmäte.

Så jag hoppas att vid nästa prisutdelning få se många fler av mina kollegor i Riksdagshuset.

Läs mer om:
Christoffer Rappe
Lennart Hardell

upp